För exakt ett år sedan plussade jag svagt med det som visade sig vara ett utomkvedshavandeskap. Ett år av tårar, hopp och förtvivlan, fruktlösa försök. En operation, en äggledare mindre. Ett barn som aldrig blev och aldrig hade kunnat bli men som jag hade älskat så mycket om det hade fått vara på riktigt.
Jag har inte skrivit något på länge. Gnistan är helt borta. Vi har gjort en utredning som bara ledde till ett antiklimax. Vi är unga (28 och 29) och friska och får vänta ett år till på eventuell IVF. Det finns ingenting de kan hjälpa oss med nu. Utredningen har varit hafsig och halvhjärtad och jag har inte tagit alla prover man hör andra ta. Det har varit hiv, hepatit och immunitet mot Röda hund-prover. Och AMH, som ligger på 2,2 ng/mL. Lite lågt kanske, men det ska inte spela någon roll. Sambons spermaprov har vi inte fått resultat på än, men läkaren är ju helt säker på att inget är fel ändå.
Har varit inne här och kollat ofta för att se hur det går med allt.. Hur mår ni nu när utredning är gjord? Vi ska själva påbörja på fredag.
Vad snällt av dig! Tack för att du läser. Jag mår nog ganska dåligt i efterhand, just för att utredningen inte ledde till något. I mitt län ska man ha försökt i 2 år för IVF och då är det 1 år till för oss… Och det finns inget som verkar vara fel förutom att jag tagit bort en äggledare, så det finns ingen behandling att testa. Sambon tar det bättre tror jag. Känns som att man är i ett dödläge bara. Jag hoppas verkligen att din utredning känns bättre! Jag tyckte att det var jätteskönt att starta utredningen just för att det hände något, men det var så snabbt över.
Okej 🙁 Just det där jag är lite rädd för… Att det leder till ruta ett, bara fortsätta försöka liksom… Tror dock min sambo bara kommer tycka det är skönt och vara positiv om allt ser bra ut.
Förhoppningsvis gör det inte det! Av vad man hör från andra brukar det väl leda till något, även om det kan ta tid… Tror jag har otur med en läkare som inte är intresserad. Men det kan ju vara bra att inte ha för höga förväntningar som jag antagligen hade. Det fanns verkligen inte min värld att inget skulle hända efter utredningen så jag krisade ju rejält efteråt! Hoppas verkligen det går bra för er! Min sambo tänker nog lite som din, att det bara är bra att allt ser positivt ut. Medan jag såklart tänker att något funkar ju uppenbarligen inte och hade hellre sett något man kunde åtgärda eller hjälpa till på traven med…
Men då, ska ju inte handla om vilken läkare man råkar få 🙁 förstår att du fick panik…. Ja man typ kräver svar och hjälp när det inte går.
I måndags plussade vi och imorse kom en liten blödning. Fattar ingenting. Tankarna går på högvarv. Vi ska på utredningen ändå, det bestämde vi redan i måndags. Ifall det skulle bli ett missfall nu så skulle vi ångra att vi inte gick…. Fan vad struligt det ska vara att försöka få barn!?!?
Men wow!!! Grattis till plusset! Förstår hur det känns med blödningen men hoppas att det inte kommit mer. Skulle också tänkt som du med utredningen, skulle inte ha vågat avboka! Håller tummarna för att plusset stannar, uppdatera gärna!
Tack. Nä inget mer men tycker inte brösten är så ömma som innan… Vet knappt om jag har symtom eller inbillar mig, allt är så rörigt… Fick ta tyreoideaprover när ju kom till utredningen men mer tyckte de inte var nödvändigt. Mvc vill skriva in mig men jag tycker det känns onödigt (ska dit ändå). Så ja man blir ju lite väl knäpp när man har dåliga erfarenheter av graviditet….
Hur mår ni nu?
Förstår känslan… om jag plussar igen så blir jag såklart glad för det är allt jag vill – men kommer nog inte våga hoppas på något förrän det känns ”säkert”. Lite sorgligt att man förlorar det där som man trodde att det skulle bli: att man plussar och liksom bara gråter av lycka och sen får man vara lycklig, typ som i filmer, haha. Håller verkligen tummarna för dig nu. Bra att ni gick på besöket ändå, tråkigt när vården inte tycker saker är nödvändiga dock. Allt är ”normaaaaaalt”.
Vi mår okej, som vanligt… Ju mer tiden går desto närmare kommer vi ju ändå att något händer. Svårt att njuta av sommaren dock när man egentligen vill att det ska bli höst så vi får höra av oss till läkaren igen…
Ja man blir glad för plus men samtidigt skiträdd med tanke på vad man varit med om… Ibland när jag fick mens sa jag till sambon ”aja nu kan jag inte få missfall iallafall”. Man blir knäpp.
Förstår att era känslor är blandade. Alla som säger att man ska passa på att njuta av att bara ha varandra nu och kunna göra vad man vill kan dra… För så varken tänker eller känner man. Kommer fortsätta läsa här och följa resan, bloggen ligger bland mina favoriter ? hej stalker här…!
Blir bara glad om du fortsätter läsa! Skönt att någon bryr sig på något vis. Hoppas allt fortsatt bra för dig och att det inte gått illa denna gång! <3