För ett tag sedan fick jag veta att en släkting väntar barn. Jätteroligt! Men jag kan inte sticka under stol med att det kändes som ett slag i magen. Varför? För att vi skulle ha fått samtidigt om inte jag hade fått utomkveds. Man måste väl få sörja det? Min sambo tycker att jag är egoistisk som inte är odelat glad för min släktings skull, men hur skulle jag kunna vara det när min allra, allra högsta önskan är en egen graviditet och ett eget barn?
Av hela mitt hjärta önskar jag att deras graviditet går bra och att barnet är och förblir friskt. Men ännu en del av mig önskar att JAG också får vara med om det. Det måste väl få vara okej?
Vad tycker ni?
Senaste kommentarer