Eller ja, nästan ett år i alla fall. Vad har hänt sen sist? Inga barn har blivit till i alla fall.
Efter sommaren 2018 träffade vi vår läkare som gjorde utredningen. Hon skickade oss vidare till Kvinnokliniken i regionen för ställningstagande till IVF, även om hon var noga med att påpeka att det ska ha gått två år, inte ett år, innan man får hjälp. Vi fick en tid där i december. Strax innan det bestämde vi oss för att sluta vänta och ta saken i egna händer istället,
Vi kontaktade Livio Falun och en läkare i Örebro som skulle hjälpa oss med privat IVF. Vi köpte en behandling för 32.000 kr och började i januari 2019. Kort protokoll och spruttiden flöt på bra. Vid första VUL blev jag lite besviken då det inte såg ut att vara så många ägg, men vi höjde dosen och vid andra VUL såg det bättre ut. Äggplock kom och vi fick ut 13 ägg varav 12 var mogna och 10 blev befruktade. Insättning 5 dagar senare av en blastocyst. Den dagen hade de redan frusit ner 2 och skulle fortsätta titta på 2 till. I slutändan frystes 4 stycken och 1 fick vi tillbaka färskt. Det misslyckades.
I mars gjorde vi vår första FET (frozen embryo transfer) som kostade ytterligare 15.000 kr. Det misslyckades.
I april gjorde vi vår andra FET och betalade 15.000 kr igen. Det misslyckades. Eller, vi plussade på ruvardag 6 men på ruvardag 10 hade det redan försvunnit. En kemisk graviditet brukar det väl kallas.
Just nu har vi två till kvar i frysen och på lördag ska vi få återföra båda två. Vi frågade och trodde att de skulle säga nej, vilket sköterskan först gjorde. Men sedan rådfrågade hon läkaren och vi fick ett ja. Det känns superkul, men samtidigt förstår jag ju att de sa ja för att vi tydligen har låga chanser att lyckas. De vill ju undvika en tvillinggraviditet på grund av risker så de ser inga chanser till det, även om det så klart kan hända ändå.
Nu har vi äntligen fått en tid hos landstinget också, för att förhoppningsvis få en remiss till IVF som kan starta efter sommaren om detta sista försök misslyckas. Den tiden ligger mitt i ruvardagarna så jag vet inte om vi bör nämna det eller inte…
Nåväl, på lördag tänker jag be med hela mitt väsen att båda embryona klarar upptining och att minst ett vill stanna. På söndag åker vi till Kroatien så för första gången kommer jag slippa jobba under en såpass stressig och känslig period som det ju är. Eller ja, första veckan slipper jag i alla fall.
Jag har en instagram som jag uppdaterar oftare än här: ttcsomewhereinsweden.
Senaste kommentarer